No longer burning

Den livliga norska improvisationsscenen producerar oförtröttligt nya skivor på riktigt hög nivå. Bakom det egendomliga namnet Streifenjunko står de två unga norska musikerna Eivind Lønning (trumpet) och Espen Reinertsen (tenorsaxofon och tvärflöjt). För inte så länge sedan släppte de den uppmärksammade skivan ”Varianter av døda træder” (läs Soundofmusics recension) tillsammans med Tetuzi Akiyama och Martin Taxt på Ingar Zachs och Ivar Grydelands bolag Sofa. Men nu debuterar de alltså som duo och detta åter igen på Sofa. Lønning och Reinertsen har under de senaste åren spelat flitigt internationellt. Förutom Europa har de också turnerat i USA, Sydafrika och Japan. Att de har fått ett sådant anseende så tidigt i karriären är förståeligt när man hör dem spela. Det är en uppvisning i både stor konstfärdighet och tonal innovationsrikedom. Titeln ”No Longer Burning” är minst sagt missvisande om man tar den för konstnärlig diagnos.

Att lyssna till Lønning och Reinertsen är en fascinerande upplevelse och de ger verkligen prov på vilka resurser som finns i dagens improvisationsmusik. Med sina instrument framkallar de övertoner, bitoner och väsningar som nästan får en att trilla av stolen. Trumpet och tenor är visserligen en ovanlig utgångspunkt för en duo, men å andra sidan är det rätt så litet av instrumentens konventionella toner som utnyttjas. Med detta är det dock inte sagt att det handlar om otillgängligt avantgarde. Visst utmanar de instrumenten med nya tekniker, men det känns som de mer är ute efter att formulera än att bryta ned.

Samspelet på skivan har en sådan genomgående tendens att de sträcker sig mot både form och abstraktion i samma handling. Toner glider sakta mot dissonans eller rentav distorsion och sedan tillbaka i nya moment. Den växelvis förskjutna klangen i ”Clean Gasoline” lyckas i den meningen med det motsägelsefulla att förena det metalliska och det organiska i en och samma uppenbarelse. De vackra, melodiska “Plutonium Blues” och ”Stray With Me”, vars förlopp vittnar om en tydlig kompositorisk känsla (de är båda utbildade vid Trondheims musikkonservatorium) är goda exempel på att experimentell teknik inte nödvändigtvis behöver resultera i provokativa manifestationer. Det känns ärligt och helt befriat från poser. ”Coldest Parts of Winter” är det stycke som imponerar mest på mig, där tvärflöjten och trumpeten kommunicerar med varandra på ett sätt som nästan är omöjligt att beskriva. Flöjten framkallar stundtals djurlika, hotfulla skepnader (ungefär som hos Alessandra Rombolá) som drar sig tillbaka i det väsande dis som skapas när trumpeten prövar ventilernas möjligheter. Här märks det även att det finns ett tredje par öron i musikskapandet, Thomas Hukkelberg, en otroligt skicklig lyssnare som ofta och med rätta anlitas för att spelar in och mastra denna typ av improviserad musik i Norge.

”No Longer Burning” är en skiva som utan tvivel kan läggas till högen av 2000-talets pågående undersökningar av instrumentets, teknikens och jazzens gränser, men den räds inte att göra detta med värme, färg och melodi. Glädjande är att skivan så ofta för tankarna till den komponerade samtidsmusiken där Lønning och Reinertsen är lika mycket intresserade av tonalitet som ny teknik. Om detta är en debut har vi mycket att vänta – och jag väntar med spänning.

Duoen gjør et solid inntrykk med disse ni besøkene i det ukonvensjonelle

Trompeteren Eivind Lønning og tenorsaksofonisten og fløytisten Espen Reinertsen tilhører generasjonen som ikke har runda 30 år ennå, men som likevel har fortalt oss at de vil være sentrale i norsk og internasjonal improvisasjonsmusikk i lang tid.

Både gjennom medvirkning i blant annet Trondheim Jazzorkester og i The Espen Reinertsen Organic Jukebox pluss samarbeid med Sidsel Endresen og Christian Wallumrød, så har de etablert seg med egne, originale stemmer.

På SOFA, der de nå cd-debuterer som duoen Streifenjunko, har vi tidligere møt de to med Tetuzi Akiyama og Martin Taxt med «Varianter av døde trær».

Med den meget spesielle og så vidt jeg vet ganske så unike besetninga trompet/tenorsaksofon-fløyte, tar Streifenjunko – hvilket navn! – oss med på soniske ekskursjoner de færreste har vært i nærheten av tidligere. De ni spora varer i knappe 40 minutter og Lønning og Reinertsen kjenner hverandre så godt at de til enhver tid vet hva de skal og hvor de skal for å utfordre både hverandre og oss.

Musikken er åpen og fri, men det betyr ikke at melodier eller groover på noe vis er fraværende – de er bare dandert på et høyst personlig og annerledes vis der de blant annet utnytter instrumentenes muligheter til å skape noe nytt. Streifenjunko både vil og kan vise oss at har noe helt eget å fortelle oss og gjør det med en overbevisning som er sjelden.

Sine unge år til tross viser Eivind Lønning og Espen Reinertsen oss hvor langt de har kommet på sin musikalske utflukt. Måtte den bare fortsette – de to og Streifenjunko har lagt ut på en svært original oppdagelsesreise.

Premier enregistrement du duo norvégien Streifenjunko – fait du saxophoniste Espen Reinertsen et du trompettiste Eivind Lønning, tous deux entendus sur Varianter av døde trær –, No Longer Burning dispose de neuf vignettes hésitantes qui, amalgamées, se montrent capables de cohérence.

Changeant souvent d’enveloppe, la pratique instrumentale du duo commande différentes atmosphères : vague à l’âme transi respectant la trajectoires des lignes (Gamma Ray in Slow Display), récitation à l’unisson d’une mélodie perturbée (Plutonium Blues), superposition de sphères invoquée pour justifier une accumulation de lamentations et de murmures (Colored Like Coal).

Plus longs, les deux titres de la conclusion racontent des paysages au ciel bas, espace confiné d’un entre deux notes seulement (Stray With Me) et plaine indistincte partagée entre longs silences et projectiles expressionnistes (A Calm Radiance of Light or Heat). La musique des sphères, réinventée, et autrement accommodante. 

En spennende reise i et land med et dristig og velfungerende styresett. Anbefales på det varmeste på konsert. 

Trumpeter Eivind Lønning and reedist Espen Reinertsen, two young Norwegians performing as Streifenjunko, knocked me out with their unassuming debut album, delivering one of the most potent and original spins on free improvisation I’ve heard in years. Both players have mastered the full range of extended techniques common to the genre, and in their meticulous performances they communicate a clear compositional logic even as they avoid falling into any clearly identifiable idiom, shaping the most abstract sounds and textures into unexpectedly pretty melodies.