Den livliga norska improvisationsscenen producerar oförtröttligt nya skivor på riktigt hög nivå. Bakom det egendomliga namnet Streifenjunko står de två unga norska musikerna Eivind Lønning (trumpet) och Espen Reinertsen (tenorsaxofon och tvärflöjt). För inte så länge sedan släppte de den uppmärksammade skivan ”Varianter av døda træder” (läs Soundofmusics recension) tillsammans med Tetuzi Akiyama och Martin Taxt på Ingar Zachs och Ivar Grydelands bolag Sofa. Men nu debuterar de alltså som duo och detta åter igen på Sofa. Lønning och Reinertsen har under de senaste åren spelat flitigt internationellt. Förutom Europa har de också turnerat i USA, Sydafrika och Japan. Att de har fått ett sådant anseende så tidigt i karriären är förståeligt när man hör dem spela. Det är en uppvisning i både stor konstfärdighet och tonal innovationsrikedom. Titeln ”No Longer Burning” är minst sagt missvisande om man tar den för konstnärlig diagnos.
Att lyssna till Lønning och Reinertsen är en fascinerande upplevelse och de ger verkligen prov på vilka resurser som finns i dagens improvisationsmusik. Med sina instrument framkallar de övertoner, bitoner och väsningar som nästan får en att trilla av stolen. Trumpet och tenor är visserligen en ovanlig utgångspunkt för en duo, men å andra sidan är det rätt så litet av instrumentens konventionella toner som utnyttjas. Med detta är det dock inte sagt att det handlar om otillgängligt avantgarde. Visst utmanar de instrumenten med nya tekniker, men det känns som de mer är ute efter att formulera än att bryta ned.
Samspelet på skivan har en sådan genomgående tendens att de sträcker sig mot både form och abstraktion i samma handling. Toner glider sakta mot dissonans eller rentav distorsion och sedan tillbaka i nya moment. Den växelvis förskjutna klangen i ”Clean Gasoline” lyckas i den meningen med det motsägelsefulla att förena det metalliska och det organiska i en och samma uppenbarelse. De vackra, melodiska “Plutonium Blues” och ”Stray With Me”, vars förlopp vittnar om en tydlig kompositorisk känsla (de är båda utbildade vid Trondheims musikkonservatorium) är goda exempel på att experimentell teknik inte nödvändigtvis behöver resultera i provokativa manifestationer. Det känns ärligt och helt befriat från poser. ”Coldest Parts of Winter” är det stycke som imponerar mest på mig, där tvärflöjten och trumpeten kommunicerar med varandra på ett sätt som nästan är omöjligt att beskriva. Flöjten framkallar stundtals djurlika, hotfulla skepnader (ungefär som hos Alessandra Rombolá) som drar sig tillbaka i det väsande dis som skapas när trumpeten prövar ventilernas möjligheter. Här märks det även att det finns ett tredje par öron i musikskapandet, Thomas Hukkelberg, en otroligt skicklig lyssnare som ofta och med rätta anlitas för att spelar in och mastra denna typ av improviserad musik i Norge.
”No Longer Burning” är en skiva som utan tvivel kan läggas till högen av 2000-talets pågående undersökningar av instrumentets, teknikens och jazzens gränser, men den räds inte att göra detta med värme, färg och melodi. Glädjande är att skivan så ofta för tankarna till den komponerade samtidsmusiken där Lønning och Reinertsen är lika mycket intresserade av tonalitet som ny teknik. Om detta är en debut har vi mycket att vänta – och jag väntar med spänning.