Sound of Music

Robin Hayward är ju en av de viktiga stämmorna i Berlins musikliv. Han hörs ofta solo och han är en av de bärande medlemmarna i den viktiga gruppen Phosphor. Länge exploaterade han sitt stora instrument i den anda av småljud och avvikelser från det vedertagna, som blivit signum för stadens experimentverkstad.

Hayward har emellertid funnit att det inte räckt med att främmandegöra sin tuba, han har skaffat ett instrument med mikrotonala möjligheter. Så har musiken på sätt och vis rört sig ännu mer inåt.
Här hör vi alltså tre mikrotonala tubor spelade förutom Hayward av Kristoffer Lo och Martin Taxt. Allt är inspelat i Berlin i år.

De stora instrumenten, det har jag konstaterat då jag hört dem live, har helt avvikit från både inneboende tyngd, volym, must och den sorts upptäcktsfärder på metallkroppen, som ju t.ex. Axel Dörner är en mästare i. Från undersökningen av instrumentet har nu musiken återförts till andedräkten, luften, och har märkligt nog fått en svävande lätthet.

Trion improviserar här i en dryg halvtimme. Inledningsvis blåser de sig samman till en jämn luftström, där mikrotonaliteten nästan används som att sätta hud på klangen. De pyttesmå avvikelserna känns i öronen som små hårstrån eller kvisslor på musikens skinn. Det blir märkligt fysiskt. Just detta fysiska som det vanliga berlinska förfrämligandet har utvecklat med sådan stark sinnlighet, det har Hayward och hans vänner tagit till sig och låtit smälta ihop med instrumentens alldeles vanliga kapacitet och spelsätt – så hörs det i alla fall.

Men nog har mikrotonerna blivit den parameter som tillåter spelarna att improvisera in i de minsta vrårna. Längre från den expressiva gesten går knappt att komma.

I andra hälften av improvisationen dras tempot ner, musiken glesnar; det är som om vi gick från stilla ljus till mörker. Små ljud fyller ut tystnader. Tubastötarna i pianissimo ekar litet vilset, men vågar hålla en klangkvalitet som direkt härleds ur vår bild av instrumentet. Små stötar som studsar mot varandra. Litet gotiska mardrömsljud tillåter de sig ändå. Och jag vet inte om de leker romantik eller skojar med varandra.

Någon direkt humoristisk musik är det inte. Men jag tror att musikerna är humoristiska. Hur ska jag annars förstå de gotiska småljuden i halvmörkret, som plötsligt belyses av att någons lågmäldhet låter som en avlägsen mistlur?

Under hela slutet av stycket makar de tre sig allt närmare varandra som om de tätade ihop en oundviklig klimax, en kulmen. Men det visar sig att detta inte är kulminationsmusik. Den bara tätnar och tänjs så sakta tills en kort puff sätter punkt.

Det är ett ovanligt smakrikt och doftande långkok med tuba.