Sound of Music

Det verkar vara de många jazzfestivalerna som håller storbandskonceptet vid liv i Norge. Och varför inte, det är ju ett alldeles ypperligt tillfälle att integrera inhemska stjärnskott med internationella gäster. Men det behöver inte bara vara storband heller för den delen, huvudsaken man tar tillfället i akt samt ser till att den suveräne ljudproducenten Thomas Hukkelberg finns i närheten. Faller alla bitarna på plats blir det bra, oftast riktigt bra. Det finns all anledning att vara lite extra avundsjuk på Norges livliga jazz- och improvisationsscen den här våren.

I anslutning till Moldefestivalen sommaren 2009 användes Røviks kyrka för en inspelning med Ingar Zach, Kim Myhr och den australiensiske altsaxofonisten och flöjtisten Jim Denley. Detta blev till trion Mural samt skivan Nectars of Emergence som nyligen utgivits på Sofa. Skivan består av sju improviserade stycken som ger en enhetlig bild av ett musikaliskt förlopp, de känns som ett enda stycke. Det är ett receptivt och ganska stringent spel där Denleys blås passar utomordentligt in i Zach och Myhrs alltid lika besynnerliga förening av klanger och små katatoniska gitarrfigurer.

För mig framstår Myhr allt mer som en av improvisationsvärldens mest intressanta gitarrister. Spelet är verkligen originellt utan att han försöker att bryta med alla befintliga traditioner. Han verkar inte heller särskilt intresserad av att dekonstruera instrumentet eller ägna sig åt excentriska tekniker och prepareringar. Han håller i gitarren (oftast), han söker sig snarare in i dess språk och försöker först därifrån att arbeta fram en ny fonetik. Resultatet är ofta spöklikt utan att det riktigt går att förklara varför. Konstigt nog var det först när jag såg honom live (även då tillsammans med Zach) som det slog mig hur unikt det låter. Ofta med blicken åt ett helt annat håll formade han knappa ackord som antingen upprepades eller varierades enligt högst individuella mönster; han byter gitarr, sätter foten på någon pedal, och återupptar sina gåtfulla handlingar. Här, i triosammanhanget, får detta ännu mer skärpa med Denleys täta skiftningar samt inte minst Zachs diskreta men eftertryckliga slagverk.