Ett nytt skivmärke från Norge presenterar spännande ny musik (www.sofamusic.no). Andra namn att hålla öronen på i denna utgivning är Ivar Grydeland. Gitarristen Derek Bailey är vid det här laget ett monument i den fria formens Hall of Fame. Genom åren har han inte bara gjort en rad lysande album, han har också gjort olika experiment, som ofta varit intressanta, om än kanske inte alltid helgjutna. Men han har varit öppen, nyfiken. Men ärligt talat har avstånden mellan höjdpunkterna under senare år varit långa, en del återutgivningar har tilldragit sig större intresse. Slagverksspelare torde ligga nära hans musikaliska nervcentrum, för som en röd tråd genom hans karriär går möten med Han Bennink, Cyro Baptista, Sabu Toyozumi, Susie Ibarra m.fl.; inte sällan lockar dessa fram något av det bästa hos den engelske mästaren.
Om Bailey är nestor är Ingar Zach ännu förhållandevis obekant hos oss. Men han representerar definitivt något av det friskaste som finns just nu; nämligen vitaliteten bland musikerna i vårt västra grannland. Som nu något annat än de mer drömska toner som t.ex. Garbarek höljt in oss i. Zach är en precis, korthuggen och klangmedveten trummis. Fri och precis. En aning kan han påminna om John Stevens.
En sak är klar. Zach förmår tända Bailey och detta resulterar i långa sjok av extremt bra gitarrspel. Trummorna lyfts med, de hugger, bänder, men använder inga krusiduller. Det är snarare ett slags minimalismens precision, som balanserar en Bailey som alltmer tänds och till slut nästan som i ett rus spelar vidare. Det är mästerligt. Det räcker med att lyfta fram skivans två sista spår, «real flying» och «buckle up!», för att demosntrera något av det mest klangligt och rytmiskt angelägna som fastnat på spår under senare tid. Zach äger både känslan för rytm, komp och klang, som behövs för att lyfta en musiker av Baileys kaliber.
Alltså: ett album från ännu en musikkväll man skulle velat vara med om i verkligheten