The unknown knowns

My real favorite in the list here is Muringa's «The Unknown Knowns» in reference to the famous Donald Rumsfeld quote. Muringa is Klaus Ellerhusen Holm on alto saxophone and clarinet, Tor Haugerud on drums and percussion, Kim Myhr on guitars and objects, and Martin Taxt on tuba.

There is no silence here, but an uncanny and slow development of sound, with lots of horizontal lines being imposed on top of the other, leading to sometimes eery moments, inexplicable drama, revealing a world of distress that you assumed could exist but that remains hidden and dormant, then everything goes quiet again, and by doing that the tension increases. Yet at the same time, primarily because of the bells and the clarinet, some pristine beauty and innocence emerges, in contrast to the industrial sounds (or are those helicopters?), on «Northwest Passage». On the last track, out of the slow, often piercing sounds, the tuba (I guess it's the tuba) erupts in dog-like barking, strange and impactful.

Subtle, full of character and vision. Really strong.

Kvartetten Muringa består av Klaus Ellerhausen Holm på altsax och klarinett, Tor Haugerund, slagverk, Martin Tax vid sin tuba och Kim Myhr, som alternerar mellan slagverk, cittra och gitarr. Jag förväntar mig akustiska formbildningar kring just blås och strängar, men blir på kuppen särskilt förtjust i slagverkaren Haugerud, som dämpat smyger fram sporadiska slag, och så småningom ett slags spökrytmer.

Allt är luftig och lätt, insvepande, med en tuba som likt en lotsbåt lockar in ett gäng dimhöljda själar. Men här finns också lager som liksom smyger fram i centrum av ljudbilden, som oftast när Martin Taxt finns med. Och ett konstigt bakbundet ”sväng”, när Myhr är med. Holm ligger stundtals över, stundtals under, som en övervakande svala och som kontrollerande fotsoldat. Thomas Hukkelberg sitter bakom mixerbordet. Det är i det närmaste en perfekt ljudbild. Faktiskt. Det låter nästan ”för bra”, om det nu är möjligt.

Det är fyra musiker som känner sina instrument utan och innan, och utan tvekan varandra. Det är så snyggt. Men vågar man skita ned det en aning? Inte för sakens skull naturligtvis, och inte heller för att Hukkelberg skulle behöva drogas. Men på The Unknown Knowns ter sig formen nästan fulländad, som att pusslet är lagt.