Sound of Music

Titta noga på skivomslagets framsida. Det är en tredimensionell bild av musiken, ett slags strukturellt partitur. Varje liten kula i partituret motsvarar ett tonläge och förbindelserna mellan dem är intervaller. Mikrotonala intervaller: Robin Hayward spelar mikrotonal F-tuba, Martin Taxt och Kristoffer Lo spelar mikrotonala C-tubor.

På första spåret, ”Star System”, cirklar musikerna kring denna stjärnliknande struktur, då de spelar. På det andra spåret, ”Square Dance”, rör de sig längs de fyrkanter och trianglar som bildas av denna tredimensionella struktur. Så är det tänkt, så hörs det.
Det första stycket är ganska stillastående, det andra är också ganska stillastående, men efter hand hörs ett slags förflyttning inom systemet. Ett slags utforskning av det, för att nu missbruka ett i bildkonsten mycket missbrukat ord.

Skillnaden mellan de två styckena är subtil, minst sagt.
Klangbilden med liggande långa toner i mikrotonala intervaller fyller ut med sitt mörker. Det är en rumslig rörelse som ger de två styckena respektive personlighet. Att de är så lika i mina öron men ändå i grunden olika, ger mig tankar om klassiska tvillingteman som Castor och Pollux, eller Janus med de två ansiktena. Komplicerade växelspel fyllda av osäkra förväxlingar.
Det är en märklig musik, som rör sig utan stora gester, men som bara fyller ut, om än med olika rörelser och rum inuti de stora rörelserna och det väldiga rummet.

Det är en berättelse om harmoni fylld av spänningar och disharmoni. Uttrycket känns för mig oerhört samtida, därför att här vilar en förfining, en introspektion, som utmynnar i ett par långa lamento. Sorgesånger eller begrundan. Då talar jag förstås om utrycket av fullspäckad återhållsamhet.

Naturligtvis är musiken suveränt utförd, varje möjlighet inom partiturets öppna rum tas tillvara av alla tre spelarna. Högsta koncentration. Och en sällsamt böljande sökande tubaklang, som kan växla mellan bakgrundsmusik och djupgrundslyssnande. Ett rum att spana in i. En möjlighet att försjunka likt Dürers försjunkna gestalt i «Melancholia» – också där spelar de geometriska figurerna en viktig roll. Om inte detta är drömmen om skönhet i en tid som vår, om inte detta är modern musikalisk melankoli, ja, då vet jag inte vad som är det.