Solen avløser regnet som avløser solen

Langsom flyt

Vojtech Procházka Trio har forandra navn til urnorske Bergljot. Musikken har så avgjort forandra seg også.

Trioen som, til tross for navneendringa, fortsatt består av Adrian Fiskum Myhr på bass, Vojtech Procházka på piano, synther og elektronikk og Tore Thorvaldsen Sandbakken på trommer og perkusjon, har eksistert siden 2008. Herrene er fortsatt unge – i første halvdel av 30-åra. Både med andre band og ikke minst med denne trioen har de likevel oppnådd og rukket mye.

Da vi støtte på trioen første gang i 2010 med debut-skiva “Amoeba´s Dance”, var det en relativt straight, moderne jazztrio som inntok heimen. Låter av Ornette Coleman, Herbie Nichols, Paul Motian og Kurt Weill, samt eget materiale, bestod repertoaret av den gangen. Nå tar de oss med til helt andre steder.

Nå er de inne i en periode der synther og elektronikk er en viktig del av lydbildet. I løpet av ei lita uke i Frankrike i fjor vår spilte de inn disse cirka 35 minuttene, som sjølsagt er å finne på to vinylsider, med musikk som er totalt fritt improvisert, men fortsatt gjort med stor grad av eget bumerke og en kollektiv vilje og evne til å stake ut den felles kursen.

Dette er ikke bråkete og heftig frijazz slik mange tenker umiddelbart når frijazz nevnes. Dette er dynamisk, reflekterende musikk som tar den tida den tar. Spennende!

Senast ut på norska bolaget Sofa är en trio med en tjeckiske pianisten och elektronisten Vojtech Prochazka samt norrmännen kontrabasisten Adrian Fiskum Myhr och slagverkaren Tore Thorvaldsen Sandbakken. Möjligen är namnbytet från Vojtech Prochazka Trio till Bergljot en förskjutning mot det gruppskapande som återfinns på solen avløser regnet som avløser solen. Jag vet inte, men trion har i alla fall sedan starten gått från frijazz till mer av akustisk improvisation med elektroniska inslag. Det läser jag mig till.

Det är intressant hur olika motpoler – bortom det koncentrerade utförandet – skapar spänning på solen avløser regnet som avløser solen. Elektronisk ambience står mot akustisk pointillism (det horisontellt utdragna mot det vertikalt distinkta i ett rytmiskt sammanhang) och improvisation står mot konstmusik. Här emellan pendlar det och de olika begreppen ges olika tyngdpunkt under skivans gång. Skivans låtar – fyra relativt korta och en lång – har dessutom något olika densitet och stämningslägen. I de kortare fastnar jag för den akustiska skärpan, framförallt hos basisten Adrian Fiskum Myhr. Det är rymd och sound, han är uppfinningsrik och lyckas i sammanhanget behålla basens träiga klang.

Den långa regnet avløser solen som avløser regnet är betydligt mer ambient än sina kortare kamrater. Orgelklanger strålar mot långsamma bastoner och små skrapljud och annat från slagverk. Trion hittar en form den håller sig till, men som de gemensamt och individuellt utmanar med förändrade intensiteter och delvis förändrade ljudkällor, framförallt i övergången från orgelklanger till klinkande piano. Det finns definitivt ett släktskap med australiensiska The Necks.

The Czech-Norwegian trio Bergljot is now at its third incarnation. The trio—Czech pianist Vojt?ch Procházka, whose musical background includes experimenting with extensive work with electronic keyboards, classical Indian music, as well as jazz—along with Norwegian double bassist Adrian Fiskum Myhr, who explores the sonic vocabulary through preparations and extended bowing techniques, and drummer Tore T. Sandbakken, who plays with Myhr in a trio with French saxophonist Michel Doneda.

This trio began working as the Vojt?ch Procházka Trio, playing modern jazz classic compositions by Ornette Coleman, Herbie Nichols, Paul Motian and Procházka's orginal compositions. It recorded one album, Amoeba's Dance (Animal Music, 2010), before transforming itself into a free jazz trio. Now, in its current incarnation it focuses on a minimalistic approach and slow development, enhanced with inventive and extended techniques that enrich the trio's sound and charge it with energetic flow.

The debut of the trio with the name Bergljot was recorded after extensive tours of the trio all over Europe. The five pieces feature the unique, thick sound of the trio where the piano, double bass, drum skins and cymbals sound as an extension of the other instruments. The wooden qualities of the piano's structure, or the metallic sounds of its strings, find parallels with the double bass' wooden body and drums skins, or the double bass strings, and the touch of the bow on the strings as the cymbals magnifies them and enhances its harmonics and overtones until the trio reaches an organically new sonic terrain that no longer sounds like the conventional sound of these three acoustic instruments.

The trio's interplay is disciplined, and investigates thoroughly and deeply the myriad sonic possibilities within any sound that the trio plays. Bergljot begins to vary its interplay with the open-ended, playful «Brott,» continues with «Bak Fram,» where the sonic envelope of the trio already sounds like a static, industrial series of strange sounding ripples but reaches its climax with the 15 minutes title piece. This piece emphasizes the patient and careful manner that the trio carves its nuanced sounds from minimal, transparent ones to expansive, powerful ones, from subtle and ethereal interplay to intense and energetic, all with impressive command of the trio's instruments.

Bergljot's presents a bold sonic aesthetic, realizing it with an arresting performance.